Vi ”Sjöng fram världen omkring oss”
Denna blogg skriver jag på svenska, för första gången.
Jag har gjort ett nyårslöfte att skriva på svenska varannan dag, det kan vara bra nu när jag ska undervisa i skolan på svenska! Jag har varit i Sverige i fem månader, förutom tre veckor som jag tilbringat i lilla England, en vecka i September och de sista två veckorna av det gamla året.
Lilla England har jag börjat tänka och skriva om det land där jag växte upp och gick i skolan. Litet verkar vara hopknutet till landet. Det är ju litet när man jämnför med Sverige eller USA, till och med Kalifornien, vilket är ungefär lika stort som Sverige.
Nu i mars 2019 kommer England att bli ännu mindre, om Brexit verkligen blir ett fakta, om det händer. Vi får se.
Men vad gör jag i Sverige igentligen? Jag växte upp i England och var bara här i Sverige i tre veckor på sommrarna då mamma, brodern och jag hälsade på släktingarna på morderssidan, vilket på urgammalt språk hette spinnsidan, troligen därför att kvinnorna spann då. De spann inte bara ull utan också sagor och sånger. Vetenskapen har visat att man aldrig glömmer de sånger man lärt sig som ung.
Till och med när man inte längre känner igen sina egna barn, eller minns vem man är, så hoppar man ändå upp och sjunger när man hör nån gammal sång man lärt sig som ung.
Sång, dans, och landskap. Det sitter i kroppen, inte i den svaga och ömtåliga hjärnan. Hjärnan kan inte såna saker som kroppen och själen kan. Det visste de gammal diktarna, med det har vi glömt.
Just nu läser jag en bok som påminner om det som kroppen och själen minns. ”Aednan” av Linnéa Axelsson, vilket har vunnit August priset för litteratur 2018, är ett diktverk, skrivet på vers. Nära början beskriver författaren hur samerna som hon härstammar ifrån ”sjöng fram världen omkring oss.” Och hur barnen lärde sig om sin värld och sin familj genom kroppen:
Skidtag för skidtag
Sång efter sång
Bredde vi ut det
Släktlandskapet
I hans kropp
Sånt glömmer man aldrig. Ådrorna, benen, och blodet håller fast information i form av mönster, lukter, förnimmelser som hjärnan aldrig kan hoppas kunna förstå. Hjärnan glömmer så småningom.
Ordet ”Aednan” betyder landet, marken och jorden på gammal nordsamiska. På engelska finns det också många ord för detta: Earth, Mother Earth, Gaia, Land, Landscape.
Det är vår värld det gäller. Moder jord, som gör sig känd som en feminine varelse, inte en omänsklig klump av lera. Aednan för det samiska urfolket är ju själva livet. Utan Aednan finns inget liv. I och bland och hos Aednan födds, lever, bor och dör man.
Vad jag vet har jag inga samiska påbror, men min själ är kopplat till Aednan här i norden. Som Ulf Lundell sjunger, ”Jag trivs bäst i öppna landskap,” jag känner mig hemma i landskapet, i och på och hos Aednan. Det spelar inte sådan stor roll om vädret är trevligt året runt i Kalifornien, eller om livet är mer bekvämt i lilla England. Kroppen och själen hör hemma i den svenska delen av Aednan. Därför är jag här.
Jag har gjort ett nyårslöfte att skriva på svenska varannan dag, det kan vara bra nu när jag ska undervisa i skolan på svenska! Jag har varit i Sverige i fem månader, förutom tre veckor som jag tilbringat i lilla England, en vecka i September och de sista två veckorna av det gamla året.
Lilla England har jag börjat tänka och skriva om det land där jag växte upp och gick i skolan. Litet verkar vara hopknutet till landet. Det är ju litet när man jämnför med Sverige eller USA, till och med Kalifornien, vilket är ungefär lika stort som Sverige.
Nu i mars 2019 kommer England att bli ännu mindre, om Brexit verkligen blir ett fakta, om det händer. Vi får se.
Men vad gör jag i Sverige igentligen? Jag växte upp i England och var bara här i Sverige i tre veckor på sommrarna då mamma, brodern och jag hälsade på släktingarna på morderssidan, vilket på urgammalt språk hette spinnsidan, troligen därför att kvinnorna spann då. De spann inte bara ull utan också sagor och sånger. Vetenskapen har visat att man aldrig glömmer de sånger man lärt sig som ung.
Till och med när man inte längre känner igen sina egna barn, eller minns vem man är, så hoppar man ändå upp och sjunger när man hör nån gammal sång man lärt sig som ung.
Sång, dans, och landskap. Det sitter i kroppen, inte i den svaga och ömtåliga hjärnan. Hjärnan kan inte såna saker som kroppen och själen kan. Det visste de gammal diktarna, med det har vi glömt.
Just nu läser jag en bok som påminner om det som kroppen och själen minns. ”Aednan” av Linnéa Axelsson, vilket har vunnit August priset för litteratur 2018, är ett diktverk, skrivet på vers. Nära början beskriver författaren hur samerna som hon härstammar ifrån ”sjöng fram världen omkring oss.” Och hur barnen lärde sig om sin värld och sin familj genom kroppen:
Skidtag för skidtag
Sång efter sång
Bredde vi ut det
Släktlandskapet
I hans kropp
Sånt glömmer man aldrig. Ådrorna, benen, och blodet håller fast information i form av mönster, lukter, förnimmelser som hjärnan aldrig kan hoppas kunna förstå. Hjärnan glömmer så småningom.
Ordet ”Aednan” betyder landet, marken och jorden på gammal nordsamiska. På engelska finns det också många ord för detta: Earth, Mother Earth, Gaia, Land, Landscape.
Det är vår värld det gäller. Moder jord, som gör sig känd som en feminine varelse, inte en omänsklig klump av lera. Aednan för det samiska urfolket är ju själva livet. Utan Aednan finns inget liv. I och bland och hos Aednan födds, lever, bor och dör man.
Vad jag vet har jag inga samiska påbror, men min själ är kopplat till Aednan här i norden. Som Ulf Lundell sjunger, ”Jag trivs bäst i öppna landskap,” jag känner mig hemma i landskapet, i och på och hos Aednan. Det spelar inte sådan stor roll om vädret är trevligt året runt i Kalifornien, eller om livet är mer bekvämt i lilla England. Kroppen och själen hör hemma i den svenska delen av Aednan. Därför är jag här.
Comments
Post a Comment